Spaaks läskedrycksfabrik
Nisse Simonson

Inte ens med den bästa välvilja kan man säga att Spaaks läskedrycksfabrik imponerade med sin grandiosa framföring. Det enda som kunde förknippas med grandios var att den låg mitt emot Grand Hotell, vilket i sig är ett av 1900-talets overstatements. Grand Hotell i Strömsund, det är bara att smaka på, det var Strömsunds största hus. Men mitt emot denna motsägelse, Grand Hotell i Strömsund, på andra sidan Bredgårdsgatan i källaren låg Spaaks läskedrycksfabrik. Genom en kioskliknande påbyggnad via en cementerad trapp ner i källaren kom man in i fabriken. Det är svårt att säga om det var en doft eller en lukt som mötte, nu 45 år senare. Men jag kommer ihåg den som den man hade i tvättstugor förr, sådana med en stor tvättgryta som eldades, en fuktig, kall inte helt fräsch lukt. För den var inte helt angenäm. Men det tänkte jag aldrig på då. Det luktade Spaaks läskedrycksfabrik. - Där har alla grabbar jobbat, sade en av filosoferna runt fikabordet i Handelsboden när vi talade om Spaaks läskedrycksfabrik häromdagen. Där har vi alla jobbat, det är det vi har mest gemensamt grabbarna från Strömsund oavsett ålder, vi har alla jobbat i Spaaks läskedrycksfabrik.

Fabriken bestod av tre rum, sammanlagt högst 50 kvadratmeter. Det stora rummet var tappningshall och lager, kanske 5 kvadratmeter. Till höger fanns diskrummet och längst in labbis. Där blandades essenserna till Skogsbär, Krusbär och Loranga. Där bevakades hemligheterna. Där fanns en liten vedspis och på en hylla stod femlitersflaskorna från Druvans essensfabrik, det som efter blandning skulle bli det livselixir som skulle få IFK Strömsunds hejarklack att heja fram laget till seger mot ärkefienden Hammerdal. I disken stod innehavarens syster Aina i hela sitt liv och diskade tomglasen. Hon var en i sig otrolig människa. Här stod hon i kall fukt i säkert 40 år vid två träbaljor och diskade. Det fanns ingen värme, det fanns bara fukt och kyla. Hon var lika lång som hon var bred. Hon hade krulligt hår under en klut och ett alltid dyngsurt förkläde runt magen. Trots alla åren i fukten hade hon små varma, mjuka händer. Hon klagade aldrig över värk i axlar och nacke. Backama innehöll på den tiden 50 tomglas och hon hanterade dem som om de vore Aladdinaskar, lätt och lystet. Jag hörde henne aldrig klaga, jag kan egentligen inte komma ihåg att hon sade så mycket överhuvudtaget. Där stod hon vid sina baljor och tänkte på livet. Utan väldiskade glas hade Spaaks läskedrycksfabrik aldrig kunnat få så gott rykte. Även om många ville hävda att läsken från Ångbryggeriet hade en stunsigare kolsyra, så var det bara vid ett tillfälle jag hörde talas om att Aina hade missat i disken. Konsum uppe i Äspnäs hade fått en drickaflaska från Spaaks läskedrycksfabrik i vilken det flöt en död spyfluga, upplyste 'Fantomen' från Äspnäs vid fikabordet på Handelsboden. - Vi satte på en etikett där vi skrev att "i den här flaskan är flugan spaakast". Det tyckte vi var jättekul. Jag hoppas att Aina aldrig fick höra det. Det skulle ha sårat henne mycket, hon var stolt över att hon var stark, uthållig och noggrann. När jag nu försöker komma ihåg Ainas ansikte kommer jag hela tiden tillbaka till den serie teckningar som Daumier gjorde på Kung Päron, där kungen genom en serie förvandlingar blir ett päron. Hon hade samma hår som kungen, samma skrattgropar och samma litet mysigt leende lilla mun. Och hon var lika tantigt rund. Men där stod hon i fukten en livstid, vid sina baljor och med ett kallt dyngsurt förkläde på magen. Hon blev aldrig gift Aina, trots att jag är övertygad om att hon som bondmora skulle ha blivit en på den tiden utmärkt tålig husmor och en trygg och tålmodig mamma. Nån som vinterstormarna aldrig skulle ha kunnat blåsa ikull. Hennes hela värld blev istället detta 8 kvadratmeter stora kyffe med två baljor och ett skitigt fönster uppe vid taket vättande mot Bredgårdsgatan och det motsägelsefulla Grand Hotell Strömsund.

Tappningshallen och själva fabriken bestod av en lång disk av halvblöt masonit. Disken var kanske 5 meter lång. I min fantasi var den nog dubbelt så lång som en objektiv mätning då skulle ha gett vid handen. På den disken hade Fabrikören själv, Gottfrid Spaak, fyllt flaskorna med två fingerbredder med essens. Man kunde se när man kom ner om det var någon stor tilldragelse på gång. Om det var friidrott på Tingvalla eller Midsommarparad och tivoli i Holmparken var det dubbelsats, upp till 150 flaskor som stod färdiga för tappning och etikettering och korkning. Om det var match mot Häggenås var det kanske bara 50 flaskor. Konjunkturen och den beräknade försäljningen kunde avläsas direkt . Många flaskor, en rolig helg, få flaskor, inget kul att göra i helgen för oss smågrabbar. Vid ingången till fabriken och till vänster stod två torpedliknande röda kärl. Vid vart och ett av dessa en en och en halv meter hög gastub med kolsyra från AGA i Stockholm. Kolsyretuberna hade en diameter på kanske en halv meter, och de låg horisontella på en ställning en meter över cementgolvet. I den mot rummet vättande änden fanns en vev. Det var vid dessa tuber och deras vevar som alla grabbar i Strömsund hade gjort sina första lönearbeten. Kolsyran skulle in i vattnet. Det var själva hemligheten. Föga anade kemisten Priestley 150 år tidigare, när han uppfann läskedryckstillverkningen, att vi skulle ha en lokal tillverkning här uppe i Arktis. Där fick vi smågrabbar veva oavbrutet i två timmar för att få bubbel i vattnet till Spaaks läskedrycksfabriks paradnummer, Skogsbär. Där stod 'Nypa' och jag vid varsin vev och lade ut texten och vevade. Aina diskade i rummet intill, och Karl Erik Blixt satt vid tappningsmaskinen och fyllde de med essens förtappade flaskorna. De två timmarna gick som regel fort, eftersom stämningen var god. Värmen var lätt att hålla, eftersom det var ganska jobbigt. Jag började min karriär vid galärvevarna vid tio års ålder och jobbade, så fort tid gavs, tills jag var femton. Men då hade jag avancerat, vid slutet av min karriär, till korkning och etikettering. Till tappningsmaskinen släpptes jag aldrig fram, där satt alltid Karl Erik Blixt, ouppnåelig och imponerande.

Gottfrid Spaak (1899-1977), fabrikens mångårige ägare, sprang under hela arbetet som en liten vessla runt och kollade oss. Han var kanske 160 cm lång, senig och muskulös. Han var alldeles svartkrullig i håret och hade stora fylliga läppar. Han visslade jämt, han visslade jazz och tog, när visslingen blev alltför eggande, ett par Fred Astaire-liknande danssteg. Han såg alla filmer och var galen i jazz och dans. Det var ett folknöje att se honom ta sina danssteg, och det tragiska var att han aldrig insåg att folk, vänligt, men dock drev med honom. Dansen var hans livsåder. Han dansade solo till vardags, och med kvinna så fort ett kapell spelade upp på någon dansbana på Udden eller på Holmparken. Må puristerna klaga, men det hette på Holmparken och inte i Holmparken. Gottfrid var en god dansör, rytmisk, tät och intensiv. Han ville dansa med de yngsta, men för dem var han i alla tider för gammal. Han var på danskvällarna alltid oklanderligt klädd i svart kostym, vit skjorta och svart fluga. Alltid snabb som en panter över golvet och bjöd upp. Han dansade och blundade och drömde att han funnit sin Ginger Rogers. Eftersom det var en dödssynd att nobba, fick han alltid tag på någon att bedansa. Gottfrid dog 78 år gammal, enligt ritningarna i en jenka mitt på golvet, helt enligt ritningarna i en Barbara Cartland-roman. Men detta var så sant, att det aldrig skulle blivit trott, om det varit skrivet. Med sina dansande steg och sina vesslelika rörelser fanns han överallt i fabriken. Antingen inne i labbis och blandade essenser och letade fram etiketter och korkar, eller assisterandes där det behövdes vid tappning eller etikettering. Alltid visslande Lady Be Good eller Shejk of Araby. Allt för att backarna skulle fyllas med tillslutet bubbel till söndagens match på Tingvalla. Detta Tingvalla som i sin storhets dagar haft såväl Gunder Hägg som Arne Andersson på startlistan och de lokala storheterna Åke Ödmark och Nisse Ollander att hyllas av de beundrande strömsborna. Publiken alltid med en läsk från Spaaks läskedrycksfabrik i handen. Vevarnas ljud, tappningsapparatens väsande ljud och det återkommande hoppandet från pedalen på korkningsapparaten blandat med klirr från flaskorna i disken eller backarna var bakgrundsljudet till de diskussioner i olika ämnen som halvskrikande debatterades i det fuktiga halvdunklet i Spaaks läskedrycksfabrik. Belöningen för oss lönearbetande smågrabbar var att efter ett pass, på plats, dricka två läsk. Men villkoret var att de skulle vara oetiketterade och utan kapsyl. Om vi skulle ha en med etikett och kapsyl då blev det bara en. Tomglasen skulle dock alltid lämnas tillbaka. En kille var skyldig för tre tomglas och han var inte välkommen i gemenskapen. Han lär ha lämnat dem till försäljning nere hos Calle Glaas, ärkefienden. Han hette Glaas och var disponent på Ångbryggeriet, och tro mig eller ej - han köpte killens tomglas. Om man avancerat till etikettering och kapsylering hade man kommit så högt på den genom alla år statiska lönelistan att man fick tre läsk eller två med etikett och kapsyl. Men då fick man inte ha så högt spill av kapsyler, vilket snabbt kunde avläsas på golvet under korkningsapparaten. Etikettema togs efter korkningen med text och bild ner mot handflatan och fuktades mot flaskans undersida och fästes med en lika snabb som elegant handrörelse på exakt plats fem millimeter från flaskans botten. Ve den som satte etiketten upp och ner. Det var så vitt jag kan komma ihåg bara Nypa som kunde klämma tre läsk på raken, så det blev sällan full utdelning, d.v.s. tre läsk för ett skift vid korkning och etikettering. Själv valde jag alltid att ta två Skogsbär. När jag blivit äldre, och även jag försökte klara tre läsk på raken tog jag två Skogsbär och rundade av med vad jag orkade få i mig av en Krusbär som lock på toppen.

Distributionen sköttes med en cykelkärra. Dessa kärror finns inte numera. De hade träflak med 8 cm breda träplank och en ram av vinkeljärn. På var sin sida ett mindre cykelhjul. I ändan av kärran ett handtag av järnrör med vilket vagnen drogs, i de flesta fall av Gottfrid själv. Det var alltid samma ritual. På Tingvalla spelades, när kyrkklockorna slutat, Alte Kameraden och andra muntra marscher på en raspig grammofon via stora högtalare. Gottfrid lastade sin kärra, två backar med 50 liggande läsk i bred sortering och två lådor med kola Dixi och Rival, på den tiden fem öre styck. Dessutom en låda med Figaro och Tenor. De senare för att lindra hesheten hos den uttröttade lokala hejarklacken. En läsk och fyra kola kostade en krona. Eftersom veckopengen var en krona måste vi smita in på Tingvalla. Antingen kom vi före biljettmottagarna och gömde oss i vattenhindret uppe vid den norra svängen av löparbanan eller bakom skithuset. När publiken, med hejaklacksledaren Per Olof Ollander och Gubben Blixt i spetsen, intagit sina platser och Gottfrid Spaak öppnat sin kiosk kunde vi krypa fram. Vid det laget hade även söndagskorvhandlaren Fisk-Vicke fått värme under varmkorven. Domaren var Olle Magnusson, möbelhandlaren. Hejarklacken buade när han dömde rättvist åt motståndaren. Han tog sin domaruppgift på stort allvar. Idolen Sixten Appelblad, centern, och Gunnar Jonsson i målet var lagets ankare. Men det såg aldrig Gottfrid eftersom hans kiosk låg nedsänkt bakom läktaren. Försäljningen gick först. Han skulle försörja sin familj på denna försäljning, och då kunde inte planens trivialiteter tävla om uppmärksamheten. Spaaks läskedrycksfabrik gick alltid först och sist. Vissa varma dagar kunde publiken bli över 200 personer. Då såldes det många läsk från Spaaks läskedrycksfabrik. Vi som sedan samlade tomglas kunde få ihop upp till tjugo Dixi- eller Rivalkolor att mumsa på på väg hem. Det var söndag och sommarlov, och en ny härlig måndag väntade i den nu i retrospektoskopet så idylliska läskedrycksfabriken i den fuktiga källaren snett mittemot stora Grand Hotell, Strömsunds i särklass högsta och mest imponerande byggnad.